Jag har inga ord, har inga ord som säger sanningen, jag vill skriva hur jag vill känna, inte hur jag känner...

Jag vet vad jag vill, önskar och behöver. Jag vet denna gången att jag behöver inte kasta mig in i något.

Det finns tid, jag behöver stöd och närhet. Jag försöker att inte gråta. Försöker att inte känna. Måste kämpa, måste se frammåt. Att titta ner när man klättrar är inget bra. För ju högre man kommer, ju läskigare är det att se vad som varit. Vad som skulle hända om man faller ner.

Frustration och panik över allt! Jag vill så mkt, men orkar så lite.
Jag kämpar med att städa i ordning lägenheten, men det tar sån tid! Kartongerna i hallen är inte ens uppburna!

Städningen känns så viktig, är viktigt för mig att det inte är stökigt.
Varje dag tar jag något, lite eller stort allt som e borta är borta.

Det gör mig frusterad när jag inte orkar eller kan städa så noga som jag vill

Jag lyssnar mkt på Lasse Lindh nu och det väcker en hel del känslor och tankar.
Jag går och tänker på hur världen verkigen fungerar!?

För alla människor fungerar i stort sett olika fast ändå samma.
Det finns vissa regler i hur människor beter sig och hur dom reagerar.
Med alla regler finns det undantag givetvis!

Men jag förstår inte helt varför vi fungerar som vi gör?
För just grejer av att säga en sak och mena motsatsen är för mig spontant något som är både idiotisk och helt puckat, men så börjar jag fundera på det. I vissa situationer så vill iaf jag att personen som jag säger något till ska kunna mig såpass väl att dom ska förstå vad jag vill eller vad jag behöver speciellt när jag är ledsen.
Detta leder ju oxå till att jag granskar människors beteende väldigt mkt och försöker lära mig hur som fungerar och på så sätt lägga märket till när deras beteende ändras.
Visst som många säger så är det dumt för att man misstolkar folks beteende som beror på andra faktorer.
Men till den positiva sidan så vet jag oftast hur jag ska göra folk glada.

Det är mkt tankar och mkt ord. Funderingar som jag måste få förklarat för att kunna lägga undan det.
Nästan som en oavslutad bok som man behöver läsa för att kunna släppa tanken på hur det verkigen slutade.

Men varför måste känslor vara så komplicerade? Allt som är kopplat till känslor.
För utan känslor så e man ointresserad av allt?
Egentligen så är känslor allt. Det är inte allt som är kopplat till känslor utan allt är känslor.
Varje tanke ger en känsla, varje sak du gör ger en känsla.


Det är så mkt tankar nu! Minnen, funderingar. Jag tänker så mkt att jag inte hålla mig till en sak!

Jag vill skriva net

Hej.
Det svåraste med mig är att jag framstår som en nästan "normal" tjej, lite snurrig och fundersam.
Men ju mer man lär känna mig ju mer märker man att jag inte fungerar "normalt" jag har otroligt svårt för plötsliga ändringar och när jag känner något går för snabbt så vill jag inte vara med.
Allt mer mig är mer komplicerat än vad det egentligen borde vara. Antagligen för det att jag har diagnoser som strider lite emot varandra.
Jag gillar inte när saker händer för fort, men inte heller när det tar för lång tid. Som jag sagt tidigare så beror allt på situationen. Jag är väldigt otålig och gillar inte att vänta på tex negativa besked som tex svar ifrån försäkringsbolaget. När jag inte får svar på frågor och liknade. Som min mamma brukar säga: du vill ha allt nu, på stört, helst igår...
Det stämmer väldigt på mig. Jag är väldigt otålig och om jag vill allt och inget på samma gång.

Jag är rädd för att blir en av dom som tex jobbar på Ica för att dom bara behövde ett jobb och som sedan 20 år senare jobbar kvar där. Alla säger då att det är ingen som sagt att man ska jobba där för evigt, men grejen är att har man jobb så prioriteras dom som inte har det och jag blir fast pga att jag inte kan ta den biten själv.
Handlar inte om vilja utan om att det är många som behöver hjälp och det går inte att hjälpa alla. Därför så sägs det att man kan alltid vända sig till AF, men AF hänvisar dig till hemsidan, eller andra sätt att söka jobb.


Det är bara två år eller om det är ett år sedan jag fick en medicin som verkligen började hjälpa. Medicinen jag tar heter lamotrigin och är en stämningsstabiliserande. Utan den hade jag aldrig gått på mötet vi hade med tanke på vad som hände med kärran och det som blev mellan mig och min sambo.

Mitt liv har alltid varit som en berg och dalbana, men min berg och dalbana har längre sträckor nere än den har på höjden. Jag har varit med om en hel del negativa saker i mitt liv, men ändå har jag lyckats ta mig igenom det.
För tre år sen så lades jag in på psykiatriska delen på Kungälvs sjukhus. Där kunde varken läkaren eller annan vårdpersonal förstå hur jag fungerade och resulterade i ännu mer panik och ångest. Jag blev tillsagd att om jag fortsätter som jag gör så får jag utegångsförbud på sjukhuset... Det jag gjorde va att jag låste in mig på toa, gömde mig i duschen med lampan släkt. Det är så jag gör när jag mår dåligt. Jag gömmer mig och sätter mig hopkurad och gråter. När sköterskorna började dra å slita i mig fick jag panik och ångest.
Jag satte mig i ett hörne på golvet med täcket över huvudet för att få bara i fred. Men sköterskorna drog och slet i täcket. När dom till slut gav sig och gick kröp jag in i garderoben med täcket över mig och stängde. Där kände jag mig trygg. Men bara några minuter gick tills nästa sköterska kom och slet i mig och skällde på mig för att jag satt mig i garderoben. Hon sa till mig att man sitter inte i garderoben, man sitter i fåtöljen. Blev till sagt att om jag fortsätter som jag gör skulle läkaren sätta någon "stämpel" va någon 3 bokstavs förkortning som skulle innebära att jag fick utegångsförbud. Till slut lämnade sköterskorna mig i fred. Under hela proceduren hade jag skickat åtskilliga sms till min mamma där jag i panik skrivit att jag vill hem med en gång. Att jag inte vill stanna. Jag vill bara hem. Snälla snälla snälla hämta mig skrev jag.

Mamma ringde flera gånger till sjukhuset och frågade vad som händer. Dom svarade att det va inget och sa inget alls om hur läget faktiskt var. Till min mamma sa dom att det gick inte att skriva ut mig för att det inte fanns någon läkare som kunde göra det... Hur nu det kunde vara så att det inte fanns en enda läkare på sjukhuset som kunde hjälpa oss är väldigt märkligt...


När jag lugnat ner mig efter att fått sitta i garderoben själv en stund kom en ung kille och knackade försiktigt på dörren till rummet. Jag satt fortfarande kvar i garderoben med stängd dörr till dem. Jag svarade att han fick komma in. Han prata lite med mig och frågade sedan om han fick lov att öppna garderobsdörren. Jag svarade att det va okej och jag minns inte hela konversationen, men jag vet att jag tog bort täcket ifrån huvudet och prata med honom. Inte ha heller hade någon direkt kunskap om varken autism eller depression, men han hade förstått att det som dom andra sköterskorna gjorde var helt fel.
Han sa att jag ska försöka tänka på något glatt för när man är glad så är man glad och när man är ledsen så är man ledsen. Jag frågade honom om det verkligen var så enkelt, men det trodde han. Jag visste att det inte riktigt stämde, men orden var tröstande.
Jag berättade vad sköterskan hade sagt och han visste nog inte vad han skulle säga. Det bästa han kunde komma fram till var att hon menade det inte så och att hon bara skoja med mig.
Det var inget skämtsamt eller humoristiskt i händelsen alls. Jag skrek och grät i panik och förtvivlan medan jag höll så hårt jag bara kunde i täcket när sköterskorna drog i det. Det va min sista trygghet, min sista chans till att kunna lugna ner mig. Jag vet att jag grät och andades så pass häftigt att allt bara snurrade.
Jag som trodde att det inte kunde bli värre än sorgen hemma fick uppleva hur en plats som ska vara lugn och förstående blev till ett helvete för mig.

Jag fick efter den upplevelsen iaf vara lite i fred, men ingen på avdelningen förstod någonsin hur och varför allt blev som det blev.
Min mamma, min arbetsterapeut och min läkare pratade med avdelningen samma dag som jag lades in. Det tog nästan en vecka innan läkaren på avdelningen gick med på att ge mig antidepressiva efter det att min vanliga läkare både lagt in recept och ringt och informerat om detta.

När tiden närmade sig att jag skulle åka hem så hade jag nog varit där i ca 2 veckor och påbörjat utredningen för autism.
Sista samtalet med läkaren där så pratade han om olika alternativ för permission hem över dagen mm... Jag sa att åker jag hem så kommer jag inte komma tillbaka.
Han sa då att jag kunde skrivas ut och åka hem eftersom jag inte hade tankar om att begå självmord mm jag försökte förklara att när jag kommer hem så är det som att tiden stått still och att det kommer bli jobbigt hemma (mitt ex å jag hade precis "gått i sär" bl.a därför jag lades in. När jag berättade via sms om att jag låg inne så trodde han mig inte. När jag sedan gav honom numret till avdelningen som han kunde ringa om han inte trodde mig och svarade aldrig mig igen efter det)
Jag sa till läkaren att jag hade autistiska drag (fick diagnosen a-typisk autism senare) och frågade om han visste vad det var.
Han svarade att han visste mkt väl vad autism är, men att mina problem är inte så allvarliga... Att tillägga är oxå att jag precis börjat med antidepressiva som kan förstärka symptom i början.

Kort sagt å gjort. Jag åkte hem och blev så deppig att jag låste in mig i hemmet och sa till mina vänner att jag var hos min mamma och till min mamma att jag var med en vän.
Under nästan en vecka var jag hemma ensam, då åt jag några måltidsersättningar om dagen växlandes mellan det att jag såg på film och sov i fåtöljen. Det dröjde flera månader innan jag kunde sova i min säng. Jag sov i fåtöljen den första perioden, sen gick det till slut att sova i soffan.


Under denna period kunde det likväl varit så att jag försökt ta mitt liv och lyckas. Att vården är såpass dålig att man släpper iväg en ung tjej som är så deppig och som spenderade i stort sett hela sjukhus vistelsen i en sjukhus säng och såg på film hela dagarna.
Jag hade dagar då jag nästan inte åt alls och vissa dagar ville jag inte äta bland folk. Ville inte gå ut och hämta mat bland dom andra.

Sköterskan som hotat med utegångsförbud bad aldrig om ursäkt...

Förlåt för det jag gjort! Förlåt att jag såra dig så! Jag vill dig så väl, men det blir så fel.
Jag avskyr hur allt har blivit och önskar allt kunde gå tillbaka till det som det var.
Men inget blir någonsin det samma! Det är alltid lättare att säga förlåt än att förlåta...

Det finns inget jag kan säga, det finns inget jag kan göra. Ge det tid, tid där sekunder känns som timmar där timmar är som sekel. Tid är det värsta som finns!

Vi sa båda dumma saker, men hade jag bara kunnat lugna ner mig och ta det med bara dig så hade allt varit bättre!
Du ville inte lyssna, kände mig nonchalerad och frustrerad. Jag vet vad jag såg, men du va för upprörd för att märka det själv.
Det va inte rätt av någon av oss, men det hjälper ändå inte idag. Det går aldrig att göra något ogjort!

Du borde förstå att jag aldrig tror du vill göra någon illa. Va inte det jag oroade mig för.
Det handlar om konsekvenser som du inte riktigt idag kan förstå. Något som jag varit med om i många år. Jag vet hur det varit och är jätte orolig att det ska bli så igen.

Det tog tid att komma till dit vi är idag. Försök att se framstegen ist för dom misslyckande vi har!
Du är så duktig och du hör det av många. Jag önskar jag kunde höra det samma.

Jag kämpar med allt, försöker få det att bli bra. Men jag ser alltid till det att det blir fel. Förlåt för den jag är och det jag gör, men med mig blir allt fel!
Jag vill ingen illa, vill alltid alla väl, gör vad jag kan för att det ska bli bra, mer kan jag inte göra.

Förlåt till alla där jag inte är bra nog! Jag försöker så mycket jag bara kan!