Senaste inläggen

Av Mariah - 11 oktober 2015 16:55

Jag förstår verkligen inte hur livet fungerar, hur människor fungerar. Varför är det så svårt? Jag vet inte om det är mig det är fel på, eller om jag möter fel människor? Jag menar så väl, men allt blir så fel. Varje gång livet börjar kännas okej så vänder allt och jag blir boven i ett drama jag inte ens skapat... Jag vill inte leva ett liv som en berg och dalbana. Orkar inte tillbaka till det liv där varje dag va en kamp mot sorgen. Idag är jag så stark, har kommit så långt, vill inte låta mig brytas ner, men det gör så ont.

Varför släpper jag dessa människor nära mig? Varför låter jag mig dras ner i djupet av starka känslor av förtvivlan och hopp om något som aldrig kommer ske. Varför hör jag så ofta mina egna ord emot mig som om jag sagt något dumt? Hur kan det vara så fel att stå på sig, att vara den man är även om man är annorlunda? Jag har aldrig bett någon vara min vän som inte vill det, så varför hör jag då hela tiden att jag kräver för mkt uppmärksamhet? Jag ger av mig själv och får det slängt tillbaka. Bort schasad som en herrelös hund...

Jag känner mig så bortskämd, det finns så mkt hemskheter runt om i världen och ändå sitter jag här och gnäller över mitt liv som om det är mest synd om mig.
Men va ska jag göra då? Strunta i allt som känna svårt för andra har det värre? Jag försöker ju, kämpar så gott jag kan! Sliter varje dag, med att vara som andra. Jag blir så ledsen, så besviken. Jag hade hoppats på att det kanske kunde bli bra nu. Jag känner mig som förföljd av otur, men har turen nära till hands för att överleva. Jag är så annorlunda nu mot hur jag varit, jag växer upp så fort nu. Tar mer ansvar och kämpar med att vara vuxen, men egot, det lilla bortskämda barnet inom mig, det skriker efter uppmärksamheten som jag inte får. Jag kompenserar genom att försöka hjälpa andra så gott det går, men för varje "osjälvisk" handling ligger en själviskhandling. Jag hoppas att livet ska sluta krångla snart. Jag önskar så hårt, så enormt mkt att den enda personen som gav mig stiltje ska komma tillbaka, men även han skrämde jag bort med mitt otåliga jag. Det borskämda lilla barnet som ville ha honom för sig själv. Det enorma egot som säger att jag förtjänar mer.

Det psykiska slås mer och mer ut av smärta fysiskt och jag är rädd för att hamna i ett mörker fyllt med både psykisk och fysisk smärta. Är rädd för den kalla känslan som kommer krypandes längsryggraden när höstmörkret närmar sig och ensamheten är som störst. För ju mer tid som går, ju mer rädd är jag att jag kanske gett upp det bästa jag haft hur jobbigt det än varit.

Jag väntar på min tur! Väntar på att jag ska känna, hur fan blev allt så bra.

ANNONS
Av Mariah - 27 september 2015 13:04

Jag saknar dig så! Varför sa du som du sa?! Varför fick du mig till att tro på dig? Du sa du var annorlunda, att du är som jag, men jag skulle aldrig lura någon, skulle aldrig strunta i någon jag bryr mig om! Du sa vi skulle ha kontakt tills jag är 65... Varför få mig till att tro du ville vara min vän? Varför sa du allt du sa?

Jag sa till dig att aldrig säga något du inte menar, lova mig inte saker du inte kan hålla. Du sa jag tål sanningen, men du sluta bara höra av dig. Jag sa jag kan inte glömma, du svara att vi är samma skrot och korn...

Du sa mkt, men jag undrar nu, menade du ens något av det? Var jag bara en handikappad tjej som du tyckte synd om?
Mängder av människor har du jobbat med, mängder av platser och yrken... Men inte har du lärt dig att en lögn som sedan visar sig sårar mer än sanningen?

Jag va alltid ärlig, du ljög, du ljög när du sa du alltid skulle vara ärlig. Jag visste det va något som inte stämde ifrån början. Min magkänslansa sa det till mig flera gånger om, men du gav mig det jag letat efter hela mitt liv. Du gav mig känslan av att vara förstådd. Även om andra säger de förstår så känner jag inte samma känsla. De förstår kanske, men jag känner inte det.

Kanske du bara är duktig på att lura människor. Det jag trodde var unikt för mig undrar jag hur unikt det verkligen var.

Jag är smart, med på noterna även om jag har mina funktionshinder. Jag vet mkt väl om att jag är annorlunda. Ibland kanske jag inte helt vet hur mkt, men jag märker det på andra. Jag minns! Minns för mkt!

Ofta är det kul att ha ett väldigt bra minne, men ibland är det en förvannelse. Att behöva minnas och kännas saker som om det hände igår.

Jag minns dina ansiktsuttryck, dina gester, din glädje och din irritation. Varje dag minns jag dig, önskar jag kunde prata med dig, men du ville inte prata med mig mer.

Tiden går, men minnen och känslor består. Kommer alltid sakna dig min vän, min mentor, min idol. Vart i världen du än är så, minns du mig? Minns du tjejen som vände upp och ner på din vardag?

Jag är jätte ledsen för att ödet gav mig en vän som sen bara försvann och lämna mängder av minnen och känslor till ett tomt hål. En känsla av att något saknas.
Jag undrar varför du gjorde som du gjorde, varför du sa som du sa?
Är så väldigt många varför, så många frågor som jag inte får svar på.

Jag vägrar säga adjö! Jag hoppas fortfarande att vi ska råka in i varandra. Någon plats, någonstans, någon gång, då ses vi och det är som tiden stått still. Liks glada, lika mkt vänner som om inget hänt!

ANNONS
Av Mariah - 15 april 2015 20:00

Är så svårt att skriva, att formulera ner mina tankar. Hela tiden så stör det mig hur jag skriver och jag skriver om allt. Det är jätte jobbigt! Att inte bara våga skriva, våga stå för mina tankar, känslor och åsikter! Men rädslan finns där hela tiden: "tänk om"...
Jag är så rädd att någon ska säga jag är en hemsk människa, att jag är manipulativ, att jag är elak, självisk... Allt kanske, jag kämpar så mkt med att försöka hjälpa andra för att försöka vara en bra människa, men hur är en bra människa då?

För en vecka sen flyttade min kille ut och sakta men säkert börjar jag få tillbaka orken att ta hand om mig själv och lägenheten. I nästan 4 år var vi tsm, för mig är det lång tid, andra kanske inte. Det har varit en berg och dal bana ifrån start och i perioder va skillnaden mellan topp och dal enorm! Jag vill inte lägga all skit på honom även om det särket hade varit det lättaste. Jag har mina svårigheter och det gjorde allt svårare.

Sakta, men säkert byggs drömmarna om framtiden upp och det förflutna bearbetar jag och lär mig mer och mer om hur både jag och andra fungerar. Det är en gåva han gav mig. Känslan av att klara mig själv! Jag är bra, jag är fin, jag är duktig, en jätte fin människa. Han gav mig möjligheten att känna så. Kommer förevigt vara tacksam för det.

Varje dag blir jag lite starkare och lite gladare. Jag går och springer mkt för att bli smal och det gör mig ännu gladare. Jag kämpar med skolan och jag är stolt att jag orkar med så mycket trots att det är svårt.

Livet känns faktiskt inte så tråkigt, är inte ledsen över allt som varit negativt i livet för det har precis som det positiva format mig till den jag är och när livet e tufft, ja det är då jag lär mig som mest! Det är då jag vet hur stark och bra jag blivit.

Nu tittar tom kvälls solen fram efter en regnig grå dag! Så som dom säger: efter regn kommer solsken!

Av Mariah - 7 mars 2015 10:03

Jag blir så trött på mig själv! Har någon fixering att allt jag skriver måste vara perfekt! Om det är skolarbeten måste jag verkligen förstå det jag läser och skriver till 110% måste förstå exakt vad som menas med alla ord. Om det är molekyler eller ämnen i diskmedel eller om det är fotosyntesen... När jag sen ska svara på enkla frågor får jag problem för klarar inte av att skiva med egna ord för jag får inte ihop formuleringen eftersom jag memorerar i typ bilder. Jag kan svaret på de flesta frågor, men kan inte skriva det. Vet inte om det blir rätt när jag formulerar om meningen...

I matte måste jag för VARFÖR jämt varför... Kan inte bara "så är det" för då förstår jag inte. När jag inte förstå är det någon liten del som saknas i all fakta jag memorerar.
Lättast med matte för man behöver inte formulera om svaren och det gilla jag. Men är därför oxå svårare att hitta hjälp med matte. För andra människor kan inte förklara det på olika sätt. Därför e det bra när jag har olika som förklarar då kan jag pussla ihop bitarna till ett helt pussel, men måste stämma oxå och är ju inte alltid det är rätt pusselbitar.

Måste fixa biologin... Är svårt, får ingen struktur, svår att få grepp om allt jag läser... Ska svara på några få frågor och därför blir det då svårt! Skulle så gärna vilja ha någon som kunde sitta hos mig och hjälpa mig. Som har tiden och tålamodet till att förklara vad dom menar och vad jag ska veta. Men drömma går ju säg.

Det e näst intill bullshit när de sägs man har rätt till extra hjälp när man har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Spelar ju inte någon roll, jag ska ändå klara av att prestera på samma sätt som andra. Det syns inte på mig att jag har mina svårigheter så det glöms bort.

Jag e så stressad, jämt tjöt om jobb, utbildningar! framtid, pengar, prylar allt... Jag e 29 snart... Har inte mkt att komma med... Inte om man jämför med människor utan svårigheter. Jag sur, grinig och avundsjuk. Jag vill mer än vad jag klarar av.

Jag känner mig så nere. Det är jobbigt både hemma å i skolan å jag vill vara någonstans mitt emellan...

Min vilja räcker inte längre till. Är svårt att orka å vet jag är töntig, jag vet det e så många deprimerade människor, men jag orkar inte länge. Jag orkar inte med all skit. Tänka på allt, grubbla över det mesta.

Min motivation och vilja vinner inte över den orkeslöshet jag känner. Den ensamhet jag gömt mig ifrån länge nu kommer smygandes tillbaka och blir värre och värre.

Men jag skriver bara det jag tänker, vill be om ursäkt för allt, inte meningen att vara negativ, nä så varför är jag det då? För jag e det och jag måste vara det för det är så jag känner. Jag exploderar snart med allt som ger sån panik. Jag vill skrika ut, berätta för alla de saker jag känner, ser och hör jämt.

Hur vet jag om jag är manipulativ? Om jag kontrollerar min omgivning med ord? Eller om jag kontrolleras av folk runt mig? Symptom hittar man om man letar tycker jag. Undrar ibland hur och vem jag egentligen är. Va händer när energin e slut?

Av Mariah - 26 februari 2015 09:08

Jag tror att jag har problem med att tro för högt om folk. För mig så är det alltid en kamp om att förstå hur andra fungerar. Jag ger vad jag kan och andra är snabba på att ta till sig. Känns som att det så sällan är någon som försöker ge tillbaka på samma sätt som jag ger.

Oftast är det hästen det gäller, han kostar mig mycket pengar och det har andra en tendens till att glömma. Ibland känns det som att jag blir överkörd totalt och jag stannar upp å undrar va som hände med att det är min häst? Va hände med att ge mig något som tack för lånet?

Jag är irriterad på världen just nu. Är så lätt att säga saker, svårare att faktiskt hålla det. Jag gör va jag kan, varför gör inte andra det?

Jag tror för mkt om alla, tror nog för mkt om mig själv oxå. Får väl se, är besviken och arg på hela livet!

Vad jag vill är att du ska säga vad jag vill höra, men du ska oxå mena det. Sån e jag med alla. Idiotiskt av mig för det funkar inte så även om jag vill...

Känner för att gömma mig och skita i världen för känns för mkt med allt. Skolan, hemma, pengar, häst... Allt gör mig så stressad...
Stressad, frustrerad och irriterad. Trött, ledsen och besviken.

Kanske blir en jätte bra dag, vem vet!

Av Mariah - 28 januari 2015 23:09

Idag har varit en av dom dagar då jag ångrar jag gick upp ur sängen. Inget har känns bra alls. Bara varit en känsla av hopplöshet och förtvivlan.
Jag känner mig så vilsen i livet. Tiden springer iväg och jag hinner inte med. Skolan e rolig, men oxå väldigt jobbig. Blir frustrerad och ledsen över att inte förstå det jag lägger ner så mkt energi och vilja till. Jag får smått panik för nu kommer ytterligare ett ämne jag ska läsa. Jag e helt förtvivlad för jag blockar allt när något inte funkar! Jag vill ge upp men ändå inte!
Jag e jätte ledsen kanske inte över att jag har svårt för att studera. Viljan finns där och jag försöker.

Mycket av mitt självförtroende har blivit bättre, men delar har oxå rasat. Jag sätter höga krav på vad jag skriver och hur jag skriver. Är min blogg, mina ord, mina tankar, men ändå får jag inte vara ifred. Jag är orolig folk ska tycka jag e töntig, gnällig, självisk eller ja det mesta negativa sakerna, men samtidigt så behöver dom inte läsa.

Varför är allt så himla svårt?! Varför, varför, varför! En fråga ingen kan svara på...!

Jag läser ändå ganska mkt så problemet kan inte vara läsandet i sig. Det är något annat. Jag tror en del kan vara att jag läser bara lite grann på olika ställen och därmed orkar. För när det är mkt text är det jobbigt att hålla fokus. Går åt mkt energi.

Är jätte mkt jag skulle vilja läsa om och ta reda på, men jag orkar inte. Det finns inte energi till det. Ibland känns livet väldigt meningslöst!

Varje gång jag tänker på att kunna bli något så påminns jag om hur svårt det är att plugga. Hur svårt det är för mig att över huvudtaget kunna fungera. Jag snubblar och tappar saker och jag glömmer saker jämt. Sån är jag med säger alla...

Jävla fucking bullshit! I helvete att folk är fulla i blåmärken för att dom går in i saker! Inte heller går/åker dom vilse varje gång det e en ny väg!
Jag tappar och förstör saker nästan jämt, jag snubblar och slår i grejer och är alltid full i blåmärken. Jag kämpar stenhårt med att inte glömma bort vart jag lägger saker.

Varje dag är en kamp för att försöka leva ett så normalt liv som går. Ingen tänker på att det är eneromt av mig att öht orka ordna med något att äta!
Vissa dagar är det enormt att jag orkar ta mig ur sängen! Att jag vågar ringa samtal, träffa människor. Allt sånt är jätte jobbigt, men jag klarar det.

Jag hatar kommentaren "vem är normal?" Ja alla dom som säger så! De är de som inte frågar vad som är normalt som förstår!

Jag är arg! Ledsen och sårad! Förtvivlad! Allt, mkt känslor! Är känslostyd till 100%!
Jag är den jag är och måste leva med det. Jag är stark, jag kämpar på!

Av Mariah - 14 januari 2015 08:46

Hela tiden går tankarna i huvudet och jag märker mer och mer hur jag skiljer mig ifrån de flesta. Det går inte att stänga av. Allt möjligt grubblar jag över. Framför allt framtiden med jobb, pengar, familj mm.
I somras var jag 1000 på att det var på sjön jag hör hemma, men efter terminen som varit i skolan så kan jag glömma att jag skulle klara sjökaptens programmet. Inte kunde det vara så att det skulle finnas möjlighet att bara läsa till matros...

Jag har minskat mina mediciner sen ett tag tillbaka. Äter halva dosen lamotrigin och är väldigt gött för medicinen ställde till med så mkt problem för mig. Koordinationen var värst, har blivit bättre, men inte bra nog. Innan tappade jag telefonen 2-3ggr om dagen eftersom händerna helt plötsligt sluta fungera. Det händer inte lika ofta. Ska sluta med medicinen helt såsmåningom. Behöver byta Öppenpsyk eftersom det nästan inte hålls någon koll på mig alls. Provtagning har jag endast varit på en gång och det var innan jag börja med medicinerna. Det enda dom kollar är puls, blodtryck och vikt då och då.
Är jätte jobbigt att bara tänka på deg. Vart vänder jag mig och vart ska jag ringa? Vad ska jag säga? Är så svårt och har ingen som kan hjälpa mig.

Jag sover ofta dåligt på nätterna, mkt oro som leder till mardrömmar. Vaknar i panik och är ofta jätte irriterad när jag precis vaknat. Har inte varit så innan. Vet att det beror på frustrationen över att inte klara av de saker jag så gärna vill.

Att "bara" skriva i ett papper och posta är jätte jobbigt. Försöker sälja en del häst grejer, men att lägga upp en annons och skriva är jätte jobbigt. Små obetydelsefulla saker som blir jätte jobbiga.

Men något positivt är att jag börjat springa. Tycker det är kul att springa och känna hur konditionen ökar. Har visserligen legat sjuk hela jul och nyår så har ingen kondition än, men kommer sakta men säkert tillbaka :)

Nä nu måste jag gå upp eller ja försöka gå upp. Har lite att fixa för boendestödet kommer på första mötet idag. Ska bli intressant. Vet att jag inte går ihop med den ena damen. Återkommer senare

Av Mariah - 14 januari 2015 08:30

På måndag börjar skolan igen. Det är andra terminen på Komvux. Är nervöst för oroar mig att jag inte ska klara av ämnena. Kämpar för mitt slutbetyg.

Jag märker mina svårigheter väldigt väl i skolan, men det jag trodde skulle vara värst med att kunna komma igång och göra mina läxor var det lättaste. Däremot har jag svårt för läsförståelsen. Väldigt jobbigt att förstå det jag läser och jätte svårt att formulera mig på "papper". Jag kan verkligen inte skriva ner det jag kan. Är jätte svårt! Känns som att det jag skriver blir som jag nästan citerar det jag lärt mig. Svårt att komma med egna exempel och formulera om meningar. Svårare blev det när jag fick påbackning om hur jag skriver. Kändes jobbigt att få tillbaka mitt arbete rättstavat och att jag inte använder korrekt styckes indelning. Så många timmar som jag la ner på arbetet i sig. Jag satt säkert 2 timmar varje dag i nästan två veckor och så stort va inte arbete egentligen.
Det spelade ingen roll vad jag sa till min lärare, han kunde inte förstå. Jag grät flera gånger när jag försökte förklara varför jag tyckte det var så svårt att skriva. Flera gånger frågade jag vad jag ska ha med i arbetet utan något direkt svar. Alla i klassen fick tillbaka sitt arbete och skulle komplitera. Inte fick jag ta det muntligt som lovat heller utan va tvunget skriftligt så åter igen... Mängder med timmar för att försöka förstå vad jag skulle komplitera med.

Jag fick höra min lärare säga att autism är han väl insatt i och har jobbat med personer med autism, men hans sätt att formulera sig blev motsatsen för mig och kändes som att han tycker jag spela mkt på mina diagnoser. Han sa inte det, men han sa att han inte hittills varit med om att någon skulle behöva göra en uppgift muntlig fastän han bara några veckor tidigare sagt att jag skulle få komplitera muntligt. Det var som bortblåst. Till slut fick jag tjatat till mig att få sista arbetet muntligt och det var tur för annars hade jag aldrig klarat det.
Denna kurs slog hårt på mitt självförtroende och jag har nu svårare än någonsin för att prestera i skolan, men äntligen är jag klar med kursen! Betyg vet jag bara att jag klarat kursen. Återstår att se.

Blir lättare nästa termin för får en annan lärare. Blir att kämpa, men jag ska och måste klara det. Har två ämnen på skolan och ett på distans. Är verkligen så himla nervös!

Presentation


Mig, mitt liv och min värld!

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2015
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ mariahljung med Blogkeen
Följ mariahljung med Bloglovin'

Gästboken


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se