Ledsen, alltid ledsen. Inget roligt! Hur jag än gör å vad jag än gör så blir det fel! Jag hatar livet! Hatar mig själv! jag borde stanna i min lägenhet, min fristad, den plats som är min!
Där jag får vara jag! Får slippa vara bland folk!

Jag hatar det! Jag är så ledsen! Jag vill inte längre! Jag vill bara skita i allt! Trött på att göra folk ledsna och besvikna!

Jag får panik! Jag kanske borde dö! Så folk slipper mina problem! Så självisk e jag!
Jag orkar inte! Bara skit allt ändå!

Är skit att gå upp varje morgon och känna hur all ångest sprider sig som en löp eld inom mig! Paniken över att vilja med ändå inte vilja saker!
Jag vill så mkt, men ändå så vill jag inte.
Hur ska jag göra så det blir bra? Vill egentligen inte ställa frågan då svaret kan bli att det aldrig blir bra, kanske aldrig blir bättre!

Orkar inte med allt tjat och press! Sätter sån press på mig själv. Press till att orka. Är bara trött och less på att jag hinner inte slappna av mellan varven!

Idag är jag ledsen, väldigt ledsen. Dom som anser att jag är barnslig eller självisk som är ledsen för vad dom skulle kalla struntsaker behöver inte fortsätta läsa.

Jag är så osäker på allt, vad som är okej att känna...
Är stressad, ledsen, orolig och panikslagen.

Allt med allt! Är så trött på stallet på all panik och ångest det skapar! Älskar hästen, älskar min vän, men avskyr att vara i stallet. Är alltid nått som skapar problem.

Jävla skit att behöva vara jag! Trött på mig själv, ledsen och besviken över att jag inte klarar mer!
Alla säger att jag är som vilken person som helst, men om så vore läget så skulle jag ju isf vara en väldigt svag person!

Jag avskyr dom jävla städdagarna! Panik jämt! Att byta den mot en helgjour vet jag inte hur jag ska säga... Byta en mardröm mot en mardröm... Att ha helgjourer är stress och otroligt mkt jobb, att vara på städdagarna skapar ångest och en annan sorts oro, men städdagen är 4 timmar medan jouren är 8 och bra mkt mer att göra!

Har sån fruktansvärd panik! Otålig! Jag vill må bra, jag vill orka.
Men går inte, jag kämpar så mkt det bara går.
Tårarna bara rinner och huvudet bultar som om jag slått det i en vägg...

Jag orkar ju inget, är så trött på allt, jag orkar inte fixa någon mat. En och en halv vecka har jag levt på bröd, panpizza och snabbnudlar...

Jag vill jobba, men inte vara så låst! Jag klarar inte alla måsten! Det får mig att vilja stunta i allt!

Missade min hästs försäkring för att jag läste fel på fakturan och försäkringen upphörde!
Varför är det så att jag ska behöva vara normal och klara normala saker när jag inte är normal?!

Jag vill få ordning på allt! Jag vill orka, men det senaste har jag inte orkat nästan nått.

Är det fint väder så orkar jag mer. Är min sambo hemma så hjälper han mig att komma iväg till stallet när han ska iväg.
Men det är jobbigt! Jobbigt med datum, dagar och tider! Jobbigt med alla krav och måsten!

Att leva är jobbigt, måsten har alla, men sitter verkigen dessa människor gråtandes på golvet i köket och skriver på bloggen för att orka hantera det?!

Jag är så trött både psykiskt och fysikt. Hade velat jobba och tjäna pengar! Men bara tanken på att jag måste vara på en viss plats vissa tider utan att kunna säga nej idag orkar jag inte och ta en annan dag... Det ger sån ångest, jag behöver isf ett jobb där jag kan byta dagar.
Då jag inte måste jobba en specifik dag.

Är så ledsen, men att skriva hjälper.
Är jobbigt, tufft och jag vill inget alls.
Vill lägg mig och sova. Vill sova ihop om att nästa dag ska vara bättre än den andra.
Är så trött så trött så trött. Jag orkar inget alls.

Har inte skrivit på länge. Börjar blir en standard fras... Men har helt enkelt glömt bort bloggen. Har varit mkt för huvudet det senaste. Som alltid antar jag, men känns mer än valigt.

Är mycket med ekonomin som vanligt, panik över saker som kostar och oro över framtiden.

Jag har så jätte dåligt med energi nu för tiden. Trött jämt och orkar inte med saker.

Idag är första dagen jag vaknat med lite mer energi! Jag har orkat dammsuga och ta hand om tvätten.
Låter som vardags göra för andra. Men då förstår dom verkigen inte hur bortskämda dom är med energi!! Jag är hemma hela dagarna, men orkar inte med hemmet?! Orkar med nöd och näppe med hästen nu för tiden.

Oro och stress är energi tjuvar som smiter in hur mkt jag än försöker blockera dom.
Är som säljare. Spelar ingen roll hur många gånger du säger du inte är intesserad, blockerar nummer mm.. Dom hittar ändå sätt att nå dig...


När energin tar slut så blir jag mest likgiltig. Orkar liksom inte bry mig om saker. Varför gå upp ur sängen om du kan ligga kvar?
Det är både tur och otur att jag har telefonen! För utan den hade jag inte legat å spelat på den hela morgonen, men hade inte heller haft kontakt med min familj.

Jag skulle vilja ha det liv som det känns alla andra har! Vänner till höger och vänster, festa, resa mm
Men 90% av de saker som dom gör tycker jag inte om.
Jag gillar inte att festa, jag gillar inte att gå ut på krogen eller bli full, tycker inte om att umgås med fler än en vän åt gången. Blir så jobbigt då. Blir att jag blir stressad över saker. Blir så låst.
Har en kompis som e bra när hon kommer till mig. Då kan jag göra vad jag vill även om hon är där. Vill jag spela eller se på film så är hon bara med mig.

Min närmsta vän är så himla bra. Hon är alltid så lugn, hon stressar inte. Inte ens när hon e stressad. Tiden går fort när vi umgås och då är faktiskt livet riktigt bra.

Är så med min kille med. När han tar med mig på saker han vet jag verkigen tycker om. Som när vi va på Liseberg förra sommaren! Det va riktigt roligt! Då kunde vi vara med hans kompisar, men ändå lämna han mig inte. Riktigt underbart go ha han då. Inte för att jag tror han förstår va han gjorde, men för mig va det iaf en av de få gånger jag umgåtts med flera och tyckte det varit roligt. Kunde åka med hans kompisar och ändå känna att han skulle utan tvekan åka med mig om jag kände mig osäker :)

Det är sällan jag säger vad jag tycker är roligt och tycker om att göra.
Men Liseberg är riktigt roligt. Gå på bio oxå. Se på film hemma med andra tycker jag e jobbigt. Blir stessad av att vara låst i mitt hem. Inte kunna göra vad jag vill. Byta film om den e tråkig eller helt enkelt bara spela på telefonen.


Det känns som att jag vuxit mkt som person det senaste året. Känns som att jag blivit duktigare på att ta ansvar och förstå hur livet är.
Är långt ifrån det som egentligen krävs för att kunna klara av livet själv, men som tur är så har jag min sambo och min vännina till hjälp. Brukar be mamma om stöd och hjälp med vissa grejer som inte direkt dom andra kan hjälpa mig med.

Försöker även vara ett stöd för henne när hon mår dåligt.
Har väldigt tur ändå att jag har min mamma, min sambo och min vän. För vet inte hur jag skulle klara mig annars.

Är bara att ta livet en dag i sänder så upptäcker jag nog snart att livet är mycket ljusare än det varit innan :)

Jag växlar väldigt i humöret idag känner jag. Känner mig otålig och orolig, men samtidigt så va jag pigg och på humör i morse.
Jag tog disken förut, skulle egentligen fixa nått att äta, men blev att jag kände mig frusterad över att inte orka nått.
Slutade med att jag tog all disk, torka av spisen och alla skåpsluckor...

Jag känner mig ledsen inombords, trött och orolig. Stessad över livet och tiden som går.
Saknar energi och ork att göra saker, komma någonstans.

Men så fort det blir lite press så blir jag stressad och orolig. Jag känner att livet e för mkt som det är...
Hur ska jag kunna lägga till mer? Varför känns livet så jobbigt, är ju inget egentligen.

Får panik, börjar gråta, jag orkar inte. Jag orkar verkigen inte med allt.
Är trött på att allt känns så jobbigt!

Har haft mkt ångest det senaste, svårt att sova, svårt med humöret och känner mig deppig och samtigt väldigt rastlös.

Jag är så trött, psykiskt trött. Ögonen e tunga och känns som att jag varit vaken i evigheter.

Paniken visar sig mer och mer. Ångesten tar över och jag vill låsa in mig. Jag ser saker nu mera, i ögonvrån, folk som tittar på mig. Men när jag vänder mig om så e det ingen där.


Fix:iva idéer tar över, får för mig saker. Äter en macka å får för mig den e möglig och slänger den.
Får för mig energidrickan smakar diskmedel.
Är väldigt mkt sånt nu, är jobbigt. Får för mig att jag e iakttagen att folk tittar och pratar om mig. Att folk stör sig på att jag e jag.

Har nog alltid varit sån här, men uppmärksammar mer och mer vem och hur jag är.

Är jobbigt att ha "tvångstankar" över oro. Får tankar över om någon när till mig dör, att jag ska bli blind eller döv... Är så jobbigt att bara vara jag.

Jag vill ta semester ifrån mig själv. Åka långt bort där jag kan bara vara. Utan tankar, utan tvång utan oro och utan ångest!

Jag vill inte leva som jag gör, men inte heller ändra på det. Är rädd för döden. Är rädd för att dö! Jag vill inte dö! Inte är jag döende, men mardröms historier om folk som halkat och slått ihjäl sig hemsöker mig.
Jag är rädd för det okända, rädd för sånt som e nytt. Jag är rädd att jag en dag verkligen inte orkar. Rädd för vad som då händer.

Pressen om jobb och pengar skapar tankar som blir till en värld där jag e rik, där jag inte behöver oroa mig.
Hur ska jag kunna jobba när oro och tankar tar över.

Jag har haft mkt problem med min familj när jag växte upp. Jag va ständigt i humörsvängningar och växlade mellan förbannad, ledsen och glad.
I tonåren va jag arg på allt, ledsen över livet och drömde mig bort.
Inbillade mig kärlek till skådespelare där romans vore omöjlig.
Jag saknade nått och saknar det även nu. Ett tomrum som aldrig fylls.
En svart hål som dämpas när jag e glad, men det försvinner aldrig.

Att vara glad e bara för stunden, att vara lyckig är tillfälligt så fort det börjar släppa så kommer verkligheten tillbaka med all ångest och panik.

Är roligt att göra saker, men är jätte jobbigt att förbereda sig för det.
Är jobbigt att vara hemmifrån att känna paniken över att vilja åka hem.
När jag väl är hemma är det tråkigt och jag vill göra något, men inget e kul.
Det är tråkigt och jobbigt!

Jag vill, jag vill göra något, men jag vill ändå inte.
Är som en törst som inte går att släcka. Är inget som e roligt nog att ta bort det svarta hål som finns.

Det är mycket bättre när min sambo är hemma. Känner mig mer till ro. Han får mig gladare och jag får lust till att göra saker.

Men jag är lika frustrerad som jag alltid är över att det inte händer nått med mitt liv, men ändå lika rädd för förändringar.

Jag inbillar mig att om jag får ett jobb som ger pengar ist för en arbetsträning där jag jobbar gratis så blir det bättre.
Jag vet inte om det är jag som försöker över tala mig själv eller om jag faktiskt mår bättre då. Jag hoppas det.

Jag tog en tablett förut mot ångesten. E så trött nu, så mkt för huvudet och så mkt känslor.

Behöver vila, vila i lugn och ro. Önskar det fanns lugn och ro hos mig. Energi och stryka till att jobba. Orka med livet och alla dess mot och medgångar.
Får se vad tiden bär med sig. Är tufft och det har och kommer alltid att vara det. Är inte en värld där jag passar in.
Är varken tillräckigt handikappad eller tillräckligt "normal" för att fungera i samhället, men i min lägenhet är det ingen som ser mig och där e jag trygg.

Tiden går, men inget händer. Jag blir så frusterad! Så arg, så ledsen!! Vart är hjälpen jag har rätt till?!
Varför ska det vara så att jag får höra hur jag inte är bra nog till att kunna sköta ett arbete när jag själv måste ha koll på allt runt mig?
Jag ska ha koll på mediciner, möten, dagar och tider. Alla räkningar då? Jag som har så svårt för siffror? Att laga mat?
Jag äter nästan inget när min sambo jobbar på sjön.

Jag är trött varje morgon, varje kväll, hela dagen. Veckan går och jag blir bara tröttare å tröttare.
Ibland känns det som att jag aldrig kommer få energin tillbaka!

Va hände med tjejen som städa varje dag, höll hemmet skinande rent, va i stallet och ändå klarade sig hyfsat?
Ekonomin hände... När den rasade så rasa även jag. Att varje dag tänka på att allt kostar pengar... Varje lampa tänd sparar några kronor... Att handla... Handla aldrig mer än absolut nödvändigt. Spara varje krona som går....
Folk tycker å tänker så mkt... Hon borde inte ha häst som inte har råd... Men det dom inte tänker på är att utan hästen skulle jag bara ligga hemma å se på tv hela dagarna. Skulle inte ha lust eller ork med något alls.

Vissa dagar är ett helvete! Jag avskyr allt! Det är tråkigt och jag mår inte bra. Pressen över allt som finns ang pengar orsakar panik som leder till ångest. Ingen vet att när jag e själv så rinner tårarna.

Jag valde inte att ha dom problem jag har! Jag valde inte att behöva kämpa för att orka ta mig upp och äta frukost. Att behöva känna att jag inte orkar med det ens roligare grejer.
Energin e skut och jag går på sparlåga.

Men hjälp, råd å stöd... Vart är det? Vart är personerna som hjälper mig?
Att handla e bland det jobbigare jag vet! Inte bara för pengar utan för att jag måste ta mig ut ur lägenheten.
Jag avskyr måsten, avskyr att behöva lämna lägenheten.

Utan hästen hade jag haft råd med hemkörning av mat mm, då hade jag inte gått ut ur lägenheten.


Men vart finns den hjälp jag behöver? Varför ska jag behöva mötas av motgångar och kämpa för att få hjälp till att kunna börja jobba?
Varför är det ett: det finns ingen möjlighet i dagens läge att hjälpa dig hitta en arbetsplats därför att vi inte kan kräva detta av en arbetsgivare!

Jaha? Kräva vaddå? Jag har ju jobbat innan? Att det inte funka berodde ju helt på att AF inte kunde styra upp arbetsplatsen jag jobba på!
Varför ska jag bli syndabock för nått som inte är mitt fel!?

Arbetsträning där arbetsgivaren ev kan få betalt för att jag jobbar där, medan jag inte får nått för det?!
I min värld är detta inte rättvist! Att få en rätt så ung tjej att behöva vara hemma för att hon inte får en riktig chans att visa va hon går för?!

Jag kommer aldrig visa vad jag kan när jag ska jobba gratis, då kan jag lika gärna vara hemma!

Så lätt är det inte med jobb! Det ger jätte mkt ångest å oro, men jag vill inte gå på något jävla dagcenter, jag är inte efterbliven! Jag är smart! Jag har ett minne som slår alla jag känner!
Jag minns va dom säger och reagerar när dom ändrar sig!

Jag vill inte leva med panik, ångest och oro! Varför ska jag få höra hur jag inte e bra nog för att få hjälp till arbete!

Tårarna rinner och jag får panik när jag tänker på allt!

Jag önskar folk kunde förstå! Visst e det gott att vara hemma å slippa jobba! Men att se när folk köper och gör saker och känna att jag inte har råd till nått är inget kul alls.

Folk skulle bara veta att jag får ekonomisktstöd från en vän för att kunna ha kvar hästen! Inte är det af eller FK som hjälper mig med att få ha kvar den gnista till energi jag har!

Jag är trött, ledsen och besviken på allt. Jag kämpar å kämpar å kämpar.
Önskar jag kunde ge upp!
Lämna bort hästen som betyder så mkt för mig och bara skita i allt. Strunta i livet, va hemma, skit i å jobba! det är den inställningen arbetsförmedling tillsammans med försäkringskassan ger mig!

Tack så jävla mkt för erat stöd! För att ni verkligen vill att jag ska gå hemma å leva på andras pengar... Alla dom som betalar skatt för att jag ska kunna få mat!


Jag kämpar med ekonomin för att min sambo ska slippa känna att han betalar allt! Jag betalar allt jag bara kan! Jag ber mina föräldrar om pengar och grejer för att ha råd att leva! Soc vill inte hjälpa mig för att min sambo tjänar för mkt! Varför ska han betala för att jag inte har någon vidare inkomst?!

Väldigt länge sen jag skrev nu. Har skrivit i huvudet så många gånger, bara inte orkar skriva ner det.

Är rörigt i huvudet nu för tiden. Har mått mkt sämre igen. Fick ett återfall för ett par veckor sen.
Vet inte vad som egebtligen hände, men blev bara så förbannad på inget alls. Ville få ut den ångest å panik jag bär på!

Jag orkar inte, säger det om å om igen... Trött på allt, trött på pengar, trött på allt jobb för minsta lilla!

Huvudet är fullt av konvesationer, repliker ifrån filmer och det är en enda röra.
Vill få tyst! Tyst på allt! Vill inte känna som att jag är mitt i ett möte där alla pratar i munnen på varandra!
TYST, jag skriker, jag gråter och jag kämpar!
Ingen förstår! Ingen lyssnar! Lyssna på mig! Hjälp mig! Spelar ingen roll vad jag säger... Äsch hon klarar sig...

En dag gör jag inte det... Det finns inte mkt mer som får plats, jag är på gränsen till att ge upp på riktigt, inte bara dom orden; jag orkar inte mer, trött på att leva, trött på livet!

Det känns mer och mer som om alternativen tar slut, energin räcker inte längre!

När jag öppet gråter och ber om hjälp så händer inget?!
Ska jag behöva skära upp handlederna? Eller vad behövs? Vad behövs för att få den hjälp jag behöver?
Varför händer inget?? Månaderna går, men inget ändras. Allt är det samma. Samma tjat, samma press, samma panik och samma frustration!
Orkar inte med allt! Vill skita i allt!
Hade jag inte haft hästen hade jag gjort det!

Hade jag inte haft honom så hade jag aldrig lämnat lägenheten! Hade inte gått ut för att göra något alls. Jag hade legat kvar i sängen och spelat på telefonen, sett på film och sovit bort allt.
Hade inte brytt mig om något, för inget som kräver nått.

Va sån förr, spelade datorspel, såg på film och spela lite på telefonen!
Vet inte hur eller vad jag ska göra! Orkar inte med det, orkar inte bråka och kämpa, vill bara ge upp!

Har haft svårt å sova de senaste två nätterna. Vaknar flera gånger av att det kliar och jag får svårt å somna om. Är så himla trött å varit det rätt länge nu. Jag hoppas att det vänder snart för orkar nästan inget.
Annars e det alltid jätte städat här, men det senaste så hänger jag efter med både tvätt och disk som jag brukar vara i kapp med.

Älsklingen åkte å jobba i förrgår så har lite tid själv till å städa i min takt. Inte för att han har något emot det, men blir lätt att jag blir frustrerad över att han inte har samma energi som jag har (jag har på tok för mkt energi till vissa saker)
Har städat i ordning lite här hemma nu och ätit frukost. Så nu unnar jag mig lite slappa tid ^^ ska upp å städa sen ändå :)
Finns hur mkt å göra som helst. Spelar ingen roll hur mkt man städar för finns alltid mer å göra ändå. Försöker att se allt som blir gjort istället för det som finns kvar. Är väldigt svårt, men är lättare när jag hör ifrån andra vilken skillnad det är.