Ibland är det tomt i huvudet. Jag kan inte helt känna något eller tänka något riktigt.
Jag vaknar liksom på morgon och känns som att jag väntar på en ny dag. Är inte deppig, inte glad, inte arg... Ja ingenting...
Känns så konstigt för känns som jag borde stressa iväg å göra något, ha oro och ångest över något som måste göras som jag inte orkar.
Men just nu är allt bara stilla. Även om jorden snurrar så är min värld och min tid som frusen. Kanske bara för några minuter. Men känns som en evighet.
Det känns nästan som att jag är ledsen för något, men glömt bort vad jag är ledsen för. Som att det bara är en skugga som finns där av något jag har känt eller borde känna.

Gårdagen va jätte bra. Va glad å nöjd när jag kom hem, men är det en bra dag så blir det en dålig natt.
Präglats av mardrömmar, ben och armar kliar så jag river sönder dom. Har sår över hela benen, när dom läker så kliar dom och så blir det att det kliar för det med. Har en salva mot det. Jag vakna av att det klia nått så fruktansvärt försökte smörja in, men det ville inte ge sig så vakna igen och lägga på nytt.
Jag kan inte gå i shorts nu för benen ser nästan ut som om jag släpats på asfalt.

Kanske är det pga natten allt känns som tomt idag, kanske är det för att gårdagen var så bra att det känns tomt av att det är en ny dag.


Energin är låg för har svårt att äta. Jag har mat, men ingen riktig matlust. Är hungrig, men inget är gott.
Det är så i perioder. Speciellt när jag är ensam. Är skönt när älsklingen är hemma, han ser till så att jag äter.
Är tacksam för det. För hade han inte ordnat med mat så hade jag nog inte ätit mkt.

Jag hade boendestöd ett tag innan jag träffa honom. Dom skulle hjälpa mig städa å grejer, men det blev mer måsten och krav än det blev en hjälp.
Vet att iaf en av dom hjälpte mig ordna med lite mat.
I perioder äter jag panpizza, bantnings shakes och några få gånger ordnar jag med tex tacos.

Är svårt, inte att kunna laga mat, utan att orka å vilja laga mat, men det svåraste är att äta maten sen. Jag tycker inte maten smakar gott.
Vissa dagar vill jag inte ha något å äta, inte ens godis!
Jag som annars är ett godistroll som kan äta godis nonstop. Men inte nu. Är inte gott. Det som annars är hur gott som helst, är smaklöst och oaptitligt.
Hela mitt liv har jag älskat smörgås. Har bröd i frysen å ta fram, men ingen idé. För jag kommer inte äta det. Inget är gott.

Jag har tom mat som jag lagat i frysen som jag tycker om, men vill inte ha det. Jag tog en shake till frukost.

Igår blev det shake till frukost, en energi dricka och chokladboll till lunch, 2 korv med bröd till middag och tvinga i mig en chokladboll till kvällsmat. Trodde jag skulle få upp den igen. Jag som älskar choklad bollar tyckte att det kunde inte smaka värre.
Hade det inte varit så att jag cykla fram å tillbaka till Edet, va hos läkaren, handla kattmat och sen cykla till en vän så hade kanske maten igår varit okej.

Huvudsaken är att det va roligt igår. Är roligt att hjälpa till! Är roligt å göra någon glad! Då blir jag glad. Det värme och min stjärna inom mig få ny glöd till att börja lysa. Jag får kraft å lust till att göra mer saker.

Bara att jag blir så frustrerad när det är saker jag vill göra, men inte kan fixa själv.
Jag vill fixa chagalles kärra så jag kan börja köra å träna på riktigt.
Är iaf kul nu när det är tävlingar att kunna köra ut och inte behöva känna mig låst till att bara kunna rida ut. Är roligare å köra än å rida ut. Spännande att hitta nya vägar som fungerar med kärra. Han är så duktig och det är så kul!

Det finns glädje i livet, det finns saker å se fram emot! Men är inte alltid så lätt att se dom! Är som om någon dragit ner en svart rullgardin och ber dig se på utsikten...
Ofta när jag skriver kommer jag på bra sätt att förklara för folk som inte förstår. Att vara deprimerad å ledsen och någon säger att det är bara å tänka på något positivt, ja det är som att vi skulle säga till er att titta på utsikten med den svarta rullgardinen nere!

Jag tänker mkt, det vet nog dom flesta som känner mig riktigt väl. Men för er som inte känt mig så länge så kanske ni förstår när ni läser. Att mitt liv går verkligen som en berg och dal bana.

En vän till mig har flera gånger sagt att hon e ändå lite avundsjuk på att jag gå hemma när jag inte är så "sjuk" hon mena absolut inget illa mot mig! Men fick mig till å tänka en del. Tänka en del på dom människor som måste kämpa för å jobba, men som kanske egentligen skulle behöva vara hemma å vila upp sig!

Om jag ska vara ärlig så visst är det gött å vara hemma! Fast när man inte har pengar nog till å kunna göra något alls är det inte lika kul längre.

Många tycker säkert att det är helt idiotiskt av mig att ha häst när jag inte har råd till å leva, men om jag skulle lämna bort min käraste vän. Han som får mig att komma ut, träffa folk och ta ansvar.
Hur skulle mitt liv då se ut? Jo, det kan jag faktiskt svara på! För jag skulle inte lämna lägenheten.
Jag skulle stanna inne å se på film, ha tråkigt och vara besviken över livet.

Jag har ADD med uppmärksamhetsstörning. För er som inte vet vad det innebär så kan man nästa säga att det är som att vara trött jämt, att aldrig kunna koncentrera sig, leva impulsivt, inte orka tänka eller planera. Ingen koll på tider och hemmet är kaos. Det flesta säger bara: sån är jag med...
Men alla är inte sånna.... Visst så kan alla människor vara glömska! Men de går inte igenom livet på samma sätt,
Jag har gått på fel buss flera gånger för att den stått på den hållplatsen den buss jag ska åka med kommit. Jag har då inte kommit ihåg å kolla vad det står på bussen.
Jag har inget lokalsinne alls. Har svårt att hitta och kan inte minnas i bilder. Jag minns bara känslor. Minns vad som är bekant och vad som är främmande.

Jag har även A-Typisk Autism. Det är Autism fast man uppfyller inte alla krav för Aspergers.
Det gör att jag inte tycker om förändringar. Tycker inte om överraskningar och inte heller om att behöva lära mig nytt. Jag tycker inte om folkmassor, tycker inte om situationer som jag inte kan kontrollera. Jag tycker inte om att festa.
Jag har jätte svårt för beröring och har svårt att skilja på känslor och kroppsspråk.
Kan lätt misstolka. Jag tror en person är arg på mig bara för att dens kroppsspråk inte stämmer överens med hur det brukar vara.
Ändringar i tonfall, hastiga rörelser och övriga ändringar i folks beteende gör mig osäker.
Jag kan inte förstå, jag kan bara lära mig. Kommer aldrig någonsin förstå, men jag kan lära mig situationer. Lära mig att aggera rätt eller fel utifrån omständigheterna.

Jag har även torgskräck...
Har mkt med autismen att göra. Nya ställen skrämmer mig, jag får panik... Tycker inte om bussar, tycker inte om att sitta bredvid någon jag inte känner. Tycker inte om att vara ensam i en butik då jag får för mig att jag blir iakttagen.

Jag har tinitus. Susande och tjutande i öronen hela tiden. Haft det sen jag va liten. Ibland är det outhärdligt och ibland märker jag knappt av det.

Utöver allt så har jag i grunden en depression som jag haft i många många år. Jag har alltid varit utanför, aldrig förstått mig på världen och blivit missförstådd så många gånger att det knäckt mitt psyke.
Har blivit manipulerad, utnyttjad och även haft en kille som förgripit sig på mig när jag sov.
Tog mig lång tid innan jag vågade berätta om vad han gjorde! Har hört frågan varför jag inte anmälde honom. Anledningen va att jag slog och bet honom. Jag blev så frustrerad och ledsen att det blev knäppt i huvudet på mig och det enda sätt jag i den situationen kunde aggera va att ge honom samma smärta som han gav mig. Idag vet jag att det inte går å göra så. Men då, ingen ursäkt för det. Så va hela jag en enda röra.

Jag har varit med om mkt, kanske inte så mkt som andra som varit i foster hem och dyl.
Men jag har ändå upplevt saker jag helst vill glömma.
Tyvärr så låter autismen mig sällan glömma saker. Sorg, smärta och orättvisa sitter som svetsat inom mig. Jag blir så arg, så fruktansvärt arg när andra slipper det som jag måste!
Jag VET att livet är sånt, men jag FÖRSTÅR det inte. Det är något jag aldrig kommer kunna göra. Förstå andra.

Jag har levt i många år med mig själv. Förvånat många både från vården och vänner över hur öppen jag är, hur bra jag kan förklara hur jag fungerar.
Ja, har tom hört att det är fantastiskt att jag kan ha pojkvän.

Ja, man får inte glömma det! Att mitt i allt som är med honom! Så finns faktiskt mina svårigheter mitt i oxå. Kan inte lägga över allt på honom! Det är inte hans fel att jag har svårt för folk och det gör honom oxå frustrerad.

Livet är inte svart å vitt. Livet har många färger. För mig så har nog livet inte lika många färger som andra har. Att kalla det gråzoner känns för mig fel!
Om ilska är rött; hat - svart; kärlek -rosa; sorg - blått och glädje - orange.

Ja, va händer då om du blandad ilska å hat? Va händer om du blandar ilska å sorg? Kärlek och glädje osv
Inte får du en gråzon.
En grå zon kan vara där rätt och fel inte längre går å skilja på.
Om en kvinna älskar en våldtäkts man som förgriper sig på henne. Vad är det då? Kan du hitta en plats i en skala svart å vitt? Eller är det lättare å hitta en nyans mellan blå, röd och svart. Du hittar nog nästan inget oranget i sen färgskalan.

Om du använder färger blir det lättare å förstå "rätt å fel"
Älska kan vara rätt och fel. Men att bara använda ord ger ingen förklaring. Sätt färger på allt.

I allt ont finns det något gott med andra ord i varje mörkfärg finns en nyans av ljust.

Det finns mkt känslor, utan känslor får du ingen situation. En situation uppstår när känslor blandas in i saker.

I en krock där den ena föraren är skylig och den andra inte. Ordet förlåt, va hjälper det men sätt färg på ordet. Sätt gul på ånger, sätt blå på sorgen av att vara orsaken till olyckan...

Sätt rött på ilskan till den andra föraren. Sätt blått för sorgen till skadorna på bilen. Sätt grön på oron.

Du ser snart att världen är full av färger, rätt och fel. Något vi alla strävar efter!
Jag har inte lika många nyanser, för mig så kan inte alltid färgerna blandas ihop till en. Som andra gör. Dom kan känna sorg, ilska och glädje mixat.

Jag känner glädje när jag har roligt, sorg när jag är ensam, oro när jag gör något nytt.
Jag är inte glad, jag är inte ledsen, jag är inte arg när jag för något nytt. Jag är bara orolig. Jag har bara färgen grön.

När en annan person för något nytt kan den tycka det är spännande, läskigt och roligt på samma gång.
Det kanske jag kan göra ibland. Vet inte helt. Men oftast är det bara grönt.

När det roliga är slut är min färg blå. För andra så är det både orange och blått.

En värld i svart och vitt är det samma som en värld där ingen känner något.

Du kan sätta svart på fel och vitt på rätt. Så tar du in känslorna med färger i det.
Då får du ingen grå skala. För inget är rätt eller fel utan känslor.

Alla människor har känslor. Även de som skapat elakhet och hat.
För dom som inga känslor har. Dom är likgiltiga. Dom bryr sig inte om att vara glada eller arga. Dom dödar inte, dom räddar inte. Dom ser inte ens världen. Kanske kanske man kan sätts grått på dom. Där ingen färg finns. Där ingen godhet, inget hat eller kärlek finns. En grå zon.

Jag mår bättre idag. Ingen storm ingen tornado och ingen ångest.
Det som finns kvar är några små vågor av gårdagens fight.

Är lugn idag. Iaf nu. Kanske har jag lyckats besegra stormen för denna gång. Eller tryckte jag undan den som jag gjort tidigare?

Men trött är jag. Tog ordentligt på krafterna igår. Vet inte hur jag skulle kunna klara mig utan mina vänner! Dom som finns där! Som hjälper mig även när hela livet är upp å ner.

Blev nog förvånad själv över hur många det faktiskt va som försökte hjälpa mig igår!
Gör allt för er! Vill ge min tacksamhet till er! Ni som ringde, smsa och gjorde allt ni kunde för å hjälpa mig! Tusen tack. Räkna med att jag finns där när ni behöver hjälp! Jag ställer upp och gör vad jag kan!

Jag tänkte jag skulle försöka förklara mig själv,
För mig själv, så jag tillslut förstår mig själv

Allt jag drömmer om e fritid, lite viltid
-att leva som dom andra och ha ett fint liv
men jagar nånting som jag aldrig får tag på
drömmar från min barndom var precis samma sak då
-samma sak som nu, men lite mer diffust
går in i väggen efter dagens slut
-less på mig själv men jag älskar mitt liv
Känner jag hur slåss, hur jag kämpar för tid
Kärleken är blind men du ser allt för mycket
-helt klart, plus hur pallar du med trycket
det är sånt som jag bär på,och det tär så
-så fucked att det är så.
Jobbar varje da, och hela nätterna på det
har fått diagnos, lätt ADHD
ha fått lite svar så nu bättrar jag på det
och bygger upp ett liv där jag verkligen förstår mer

Jag låter aldrig sinnena vila
Dom möter livet öppna och sensensibla
Jag kan känna med ett finger hur vinden vänder
Krafter ni aldrig känner!
Jag låter aldrig sinnena vila
Dom möter livet öppna och sensensibla
Jag kan känna med ett finger hur vinden vänder
Krafter ni aldrig känner!

känns som jag aldrig får något gjort min vardag
-att komma till skott det tar ett bra tag
rastlöst, kreativ, skev jävla självbild
hett temprament, kan lätt vara eldig
impulsiv för ingenting blir stabilt
-större krav, varje dag samma slit
känns som ett beroende, försöker vara vit
har en hård diciplin, varje dag samma skit
men det e mitt eget fel, för jag e fast i det
försöker slappna av och bara glida me
men som en virvelvind, det e alltid nått nytt på G
ständigt nervös så jag fila på det
så Årstider kommer, årstider går, ,
snart gott ett år och mitt mönster består,
klättrar på väggarna precis som igår,
men skillnaden idag är att jag tror jag förstår,

Jag låter aldrig sinnena vila
Dom möter livet öppna och sensensibla
Jag kan känna med ett finger hur vinden vänder
Krafter ni aldrig känner!

Samtidigt från resten av kosmos flödar energi rakt emot oss
och runtomkring finns krafter vi aldrig känner

Hur tacklar man det här när man får svart på vitt
Jag e ett bokstavsbarn, dom har aldrig sagt ett shit
Så jag öppnar mina sinnen nu för alla sorters intryck
Men rädslan och stressen den finns där det är inbyggt
Kan aldrig släppa taget, min identitet,
Sitter fast i rutiner som en kraftig magnet
-känner av allting i min närhet,
-för jag känner vibrationer, hur min värld e,
-negativ, kan ta risker på måfå
om allt rasar, då får det bara gå så.
Låg tolerans, kan bli deprimerad
Men jag vägrar medicin för jag vill va fokuserad

Jag låter aldrig sinnena vila
Dom möter livet öppna och sensensibla
Jag kan känna med ett finger hur vinden vänder
Krafter ni aldrig känner!
Jag låter aldrig sinnena vila
Dom möter livet öppna och sensensibla
Jag kan känna med ett finger hur vinden vänder
Krafter ni aldrig känner!



(Beskriver mig så bra, får rysningar när jag hör låten)

Jag är så ledsen. Jag gråter, jag skriker, känns som jag brinner upp. Gör så ont. Allt gör så ont!

Han är inte det enda som gör mig så ledsen. Jag har så mkt sorg och skit jag bär på. Normala dagar så trycker jag ner dom tankar å känslor så djupt det bara går i huvudet.

Jag har sån ångest å panik. Jag vet inte vad jag ska göra, inte heller vart jag ska ta vägen.

Att skriva lindar för sekunden. Får något annat å koncentrera mig på. Har försökt se på film, men hjälper inte. Orkar inte hänga med.

Jag har så mkt tankar och känslor att jag kan inte styra dom! Jag kan inte samla mig och rycka upp mig. Det är för sent.

Tankarna om att avsluta livet kommer å går. Jag vill inte leva, jag vill inte dö.
Jag vill inte finnas, jag vill inte försvinna.

Jag vill inte vara ensam, jag vill inte känna. Jag vill inte känna det tomrum som finns inom mig. Egentligen så är det inte tomt, det är väldigt fullpackat, fullpackat av sorg, negativa tankar, ilska och avundsjuka.

Jag försöker hålla det inlåst. Men ibland så blir det bara så mkt att ingen mur, ingen vägg, inget på den jord, detta liv kan hejda det.

Tankar är så starka när känslorna tar över. Jag vet inte länge varför jag är ledsen.

Vill han inte ha mig, den vackraste, bästa tjejen i världen så gör han det störta misstaget han kan göra i livet.

Jag gör allt, precis allt jag kan för honom. Jag skulle gå barfota till Göteborg om han ville det.

Livet är rätt komiskt ändå, för mitt i sorgen mitt i alla negativa tankar så kommet ett skämt upp i huvudet och jag ler. Kanske jag har en del av min stjärna kvar.

Jag tänkte jag skulle skriva att jag skulle springa jorden runt för honom å kom å tänka på skämtet:
- jag älskar dig så mkt att jag skulle springa jorden runt för din skull
- ja men så spring då!

Kanske är vad jag egentligen borde göra. Ta på mig skor, jacka å bekväma kläder å bara gå. Gå så långt fötterna bär mig. Strunta i allt som finns och bara försvinna utan att dö. Fortsätta gå i all oändlighet. Slippa tänka, slippa känna.

Bort ifrån verkligheten, bort ifrån allt vad måsten är och bara vara.
Är en vilsen själ på denna gjord som vandrar utan att folk ser mig.
Det finns folk som ser spöken och varande själar på denna gjord.

Kanske är det därför vissa ser mig å andra inte.

Tankarna vara flyger iväg fram å tillbaka utan sammanhang och ibland utan någon riktig mening.

Jag i mitt huvudet är det en tornado som härjar. Den drar med sig allt och kastar runt det huller om buller. Alla minnen, alla känslor är i en enda röra. Har inte energi att städa i mitt huvud. Orkar inte organisera om det som rivits upp.

Man säger att om ett hus rasar samman så bygger man upp det starkare å finare än innan.
Jag undrar om det gäller tankar och själen med.

För det rasar ju inom mig. Bit för bit vittrar sönder och ihop med tornados, så känns det som jag är på en båt ute på havet ensam där havet stormar och jag klamrar mig fast för å inte trilla.

Ja så känns det ibland att jag hänger vid ett stup och finger efter finger glider sakta och jag kan inte ta mig upp.
En säker död som väntar efter en evighet av oro, panik och ångest.


Ska man må så? Ska man behöva känna att livet e så rörigt och jobbigt att man inte orkar mer?

Kan inte tänka på något annat än honom. Jag kan inte slita mig ifrån telefonen ifall det kommer ett sms.
Jag känner mig så ensam å ledsen.
Gör allt jag kan för å skingra tankarna. Men dom är oundvikliga.

Jag mår skit över allt å inget. Väntar å väntar å väntar. Det gör så ont. Jag saknar honom så himla mkt.


Jag orkar inte, känns som jag går i en tunnel utan slut och för varje steg jag tar blir det bara mörkare å kallare. Känns som jag går baklänges och ser hur dagens ljus bara blir svagare å svagare.
Det vore så enkelt för honom att hämta mig. Så himla enkelt för honom att få mig må bra.

Jag behöver ljus och värme. Jag vill han ska hjälpa mig. Han behöver skriva ett sms där han säger vad jag betyder för honom.
Iaf några ord som värmer. Som kanske kan gör att jag kan komma några steg närmare ljuset igen.

Han kan göra så mkt för mig genom så lite. Gör det bara! Gör mig glad, lycklig och se hur leendet sprider sig i ansiktet.

Det krävs så lite att förgylla min vardag, mitt liv, hela mig.
Jag mår så bra när han skriver goa saker.

Älska mig, krama mig, kyss mig, håll om mig, trösta mig, gör mig sällskap. Ge mig den värme jag vet du kan ge!
Ge mig det lilla jag behöver så jag kan få må bra. Vara glad och ha roligt som andra.

Jag saknar dig! Visa mig och världen att jag är ditt allt som du själv sagt. Du sa du älskar mig över allt annat.
Det är dax nu. Du måste visa mig det!
Du vet att jag förtjänar det!
Bit i det sura äpplet och svälj din stolthet och ge efter!
Även om det är tufft för dig, så gör det bara.
Så som du gör när det är kallt i vattnet. Du hoppar i och tar allt på en gång ist för å ta det jobbiga genom att gå steg för steg och känna hur kallt vattnet verkligen är.
Gör samma nu. Skriv ner hur mkt du älskar mig och vad du älskar.
Ge mig det som jag ger dig...

Kärlek...

Det sårar så himla mkt. Jag gråter å gråter å gråter. Huvudet bultar, jag mår illa.
Sorgen hänger som en tyngd fast buden om halsen på mig. Känns som jag ska kvävas.

Att det ska vara så svårt att älska någon. Jag vill så gärna han ska komma hem, ge mig en endaste blomma å säga att det fanns inte blommor nog i affären för å visa den kärlek jag har till dig.
Komma hem ge mig en riktig kyss å en jätte go kram.
Sitta hos mig och bara beundra mig!

Jag saknar honom så mkt att mitt hjärta blöder. Jag vill inget hellre än att han ska älska mig. Han gör mig så glad, jag mår så bra när han är på gott humör.
Ingen kan få mig å skratta å le så som han gör.

Hur kan bara ta så lätt på allt? Eller är det en mask? Mår han som jag?
Kämpa, kämpa för mig. Precis som jag gör med hela livet. Jag kämpar för dig.
Att leva är en ständig kamp. Vissa har det tuffare än andra, men det finns inget å göra åt saken.

Ta vara på det du har, medan du har det. Rätt som det är så tas det ifrån dig och allt du har kvar är ett tomrum som inte kan fyllas av annat än sorg.

Jag vakna tidigare än vanligt, tror det bror på oron som kryper inombords.
Jag brukar inte vakna innan klockan å inte brukar jag ta min medicin å sen inte kunna somna igen.

Jag är orolig för pengar, han vill inte betala hyran och sa till mig att jag får lösa det på nått sätt. Han vill jag ska låna pengar för å betala hyran.
Jag har inte 4000kr, vet inte hur jag ska göra. Jag vågar inte ringa mamma eller pappa, vet redan va dom kommer å säga.
Mamma kommer bli jätte arg, pappa blir nog inte arg, men antagligen stel i tonen.
Dom blir inte arga över att jag vill låna pengar utan över att han inte vill betala.

Får jätte panik, jag vet inte om det blir att vi får en varning över att det inte är betalat, eller vad som händer.

Är ledsen, besviken å arg, mest arg, över att han inte kan betala. Har bara gått en natt å han skrev rätt tidigt igår att han skulle sova, för han jobbar dag istället nu.
Är 2 veckor tills han kommer hem, en vecka har gått å har nästan inte hört något ifrån honom.


Jag är ledsen för det känns som om jag inte betyder något alls för honom när han åker å jobbar.
Är nästan som om jag inte finns. Jag får nästan inga sms. Framför allt inga roliga och gulliga.

Är väldigt mkt ang honom som snurrar i huvudet just nu. Om han nu tycker så mkt om mig, varför beter han sig då så här? Varför visar han mig inte hur mkt jag verkligen betyder för honom?

Jag anstränger mig hela tiden för å bättra mig. När jag säger det till honom så säger han: "jag vet inte om jag kan"
Men?! Han har ju varit bättre innan?! Varför kan han helt plötsligt inte nu?

Bara å vänta å se, vänta är det jobbigaste som finns. Hinner komma så mkt tankar som ger ångest å oro.

Jag missa min tid på Öppenpsyk. Är ledsen över det. Fick en ny tid, men gillar inte å ta fel på datum.
Jag trodde det va idag jag skulle dit. Tog fel på siffror som vanligt, avskyr siffror.