Jag växlar väldigt i humöret idag känner jag. Känner mig otålig och orolig, men samtidigt så va jag pigg och på humör i morse.
Jag tog disken förut, skulle egentligen fixa nått att äta, men blev att jag kände mig frusterad över att inte orka nått.
Slutade med att jag tog all disk, torka av spisen och alla skåpsluckor...

Jag känner mig ledsen inombords, trött och orolig. Stessad över livet och tiden som går.
Saknar energi och ork att göra saker, komma någonstans.

Men så fort det blir lite press så blir jag stressad och orolig. Jag känner att livet e för mkt som det är...
Hur ska jag kunna lägga till mer? Varför känns livet så jobbigt, är ju inget egentligen.

Får panik, börjar gråta, jag orkar inte. Jag orkar verkigen inte med allt.
Är trött på att allt känns så jobbigt!

Har haft mkt ångest det senaste, svårt att sova, svårt med humöret och känner mig deppig och samtigt väldigt rastlös.

Jag är så trött, psykiskt trött. Ögonen e tunga och känns som att jag varit vaken i evigheter.

Paniken visar sig mer och mer. Ångesten tar över och jag vill låsa in mig. Jag ser saker nu mera, i ögonvrån, folk som tittar på mig. Men när jag vänder mig om så e det ingen där.


Fix:iva idéer tar över, får för mig saker. Äter en macka å får för mig den e möglig och slänger den.
Får för mig energidrickan smakar diskmedel.
Är väldigt mkt sånt nu, är jobbigt. Får för mig att jag e iakttagen att folk tittar och pratar om mig. Att folk stör sig på att jag e jag.

Har nog alltid varit sån här, men uppmärksammar mer och mer vem och hur jag är.

Är jobbigt att ha "tvångstankar" över oro. Får tankar över om någon när till mig dör, att jag ska bli blind eller döv... Är så jobbigt att bara vara jag.

Jag vill ta semester ifrån mig själv. Åka långt bort där jag kan bara vara. Utan tankar, utan tvång utan oro och utan ångest!

Jag vill inte leva som jag gör, men inte heller ändra på det. Är rädd för döden. Är rädd för att dö! Jag vill inte dö! Inte är jag döende, men mardröms historier om folk som halkat och slått ihjäl sig hemsöker mig.
Jag är rädd för det okända, rädd för sånt som e nytt. Jag är rädd att jag en dag verkligen inte orkar. Rädd för vad som då händer.

Pressen om jobb och pengar skapar tankar som blir till en värld där jag e rik, där jag inte behöver oroa mig.
Hur ska jag kunna jobba när oro och tankar tar över.

Jag har haft mkt problem med min familj när jag växte upp. Jag va ständigt i humörsvängningar och växlade mellan förbannad, ledsen och glad.
I tonåren va jag arg på allt, ledsen över livet och drömde mig bort.
Inbillade mig kärlek till skådespelare där romans vore omöjlig.
Jag saknade nått och saknar det även nu. Ett tomrum som aldrig fylls.
En svart hål som dämpas när jag e glad, men det försvinner aldrig.

Att vara glad e bara för stunden, att vara lyckig är tillfälligt så fort det börjar släppa så kommer verkligheten tillbaka med all ångest och panik.

Är roligt att göra saker, men är jätte jobbigt att förbereda sig för det.
Är jobbigt att vara hemmifrån att känna paniken över att vilja åka hem.
När jag väl är hemma är det tråkigt och jag vill göra något, men inget e kul.
Det är tråkigt och jobbigt!

Jag vill, jag vill göra något, men jag vill ändå inte.
Är som en törst som inte går att släcka. Är inget som e roligt nog att ta bort det svarta hål som finns.

Det är mycket bättre när min sambo är hemma. Känner mig mer till ro. Han får mig gladare och jag får lust till att göra saker.

Men jag är lika frustrerad som jag alltid är över att det inte händer nått med mitt liv, men ändå lika rädd för förändringar.

Jag inbillar mig att om jag får ett jobb som ger pengar ist för en arbetsträning där jag jobbar gratis så blir det bättre.
Jag vet inte om det är jag som försöker över tala mig själv eller om jag faktiskt mår bättre då. Jag hoppas det.

Jag tog en tablett förut mot ångesten. E så trött nu, så mkt för huvudet och så mkt känslor.

Behöver vila, vila i lugn och ro. Önskar det fanns lugn och ro hos mig. Energi och stryka till att jobba. Orka med livet och alla dess mot och medgångar.
Får se vad tiden bär med sig. Är tufft och det har och kommer alltid att vara det. Är inte en värld där jag passar in.
Är varken tillräckigt handikappad eller tillräckligt "normal" för att fungera i samhället, men i min lägenhet är det ingen som ser mig och där e jag trygg.

Tiden går, men inget händer. Jag blir så frusterad! Så arg, så ledsen!! Vart är hjälpen jag har rätt till?!
Varför ska det vara så att jag får höra hur jag inte är bra nog till att kunna sköta ett arbete när jag själv måste ha koll på allt runt mig?
Jag ska ha koll på mediciner, möten, dagar och tider. Alla räkningar då? Jag som har så svårt för siffror? Att laga mat?
Jag äter nästan inget när min sambo jobbar på sjön.

Jag är trött varje morgon, varje kväll, hela dagen. Veckan går och jag blir bara tröttare å tröttare.
Ibland känns det som att jag aldrig kommer få energin tillbaka!

Va hände med tjejen som städa varje dag, höll hemmet skinande rent, va i stallet och ändå klarade sig hyfsat?
Ekonomin hände... När den rasade så rasa även jag. Att varje dag tänka på att allt kostar pengar... Varje lampa tänd sparar några kronor... Att handla... Handla aldrig mer än absolut nödvändigt. Spara varje krona som går....
Folk tycker å tänker så mkt... Hon borde inte ha häst som inte har råd... Men det dom inte tänker på är att utan hästen skulle jag bara ligga hemma å se på tv hela dagarna. Skulle inte ha lust eller ork med något alls.

Vissa dagar är ett helvete! Jag avskyr allt! Det är tråkigt och jag mår inte bra. Pressen över allt som finns ang pengar orsakar panik som leder till ångest. Ingen vet att när jag e själv så rinner tårarna.

Jag valde inte att ha dom problem jag har! Jag valde inte att behöva kämpa för att orka ta mig upp och äta frukost. Att behöva känna att jag inte orkar med det ens roligare grejer.
Energin e skut och jag går på sparlåga.

Men hjälp, råd å stöd... Vart är det? Vart är personerna som hjälper mig?
Att handla e bland det jobbigare jag vet! Inte bara för pengar utan för att jag måste ta mig ut ur lägenheten.
Jag avskyr måsten, avskyr att behöva lämna lägenheten.

Utan hästen hade jag haft råd med hemkörning av mat mm, då hade jag inte gått ut ur lägenheten.


Men vart finns den hjälp jag behöver? Varför ska jag behöva mötas av motgångar och kämpa för att få hjälp till att kunna börja jobba?
Varför är det ett: det finns ingen möjlighet i dagens läge att hjälpa dig hitta en arbetsplats därför att vi inte kan kräva detta av en arbetsgivare!

Jaha? Kräva vaddå? Jag har ju jobbat innan? Att det inte funka berodde ju helt på att AF inte kunde styra upp arbetsplatsen jag jobba på!
Varför ska jag bli syndabock för nått som inte är mitt fel!?

Arbetsträning där arbetsgivaren ev kan få betalt för att jag jobbar där, medan jag inte får nått för det?!
I min värld är detta inte rättvist! Att få en rätt så ung tjej att behöva vara hemma för att hon inte får en riktig chans att visa va hon går för?!

Jag kommer aldrig visa vad jag kan när jag ska jobba gratis, då kan jag lika gärna vara hemma!

Så lätt är det inte med jobb! Det ger jätte mkt ångest å oro, men jag vill inte gå på något jävla dagcenter, jag är inte efterbliven! Jag är smart! Jag har ett minne som slår alla jag känner!
Jag minns va dom säger och reagerar när dom ändrar sig!

Jag vill inte leva med panik, ångest och oro! Varför ska jag få höra hur jag inte e bra nog för att få hjälp till arbete!

Tårarna rinner och jag får panik när jag tänker på allt!

Jag önskar folk kunde förstå! Visst e det gott att vara hemma å slippa jobba! Men att se när folk köper och gör saker och känna att jag inte har råd till nått är inget kul alls.

Folk skulle bara veta att jag får ekonomisktstöd från en vän för att kunna ha kvar hästen! Inte är det af eller FK som hjälper mig med att få ha kvar den gnista till energi jag har!

Jag är trött, ledsen och besviken på allt. Jag kämpar å kämpar å kämpar.
Önskar jag kunde ge upp!
Lämna bort hästen som betyder så mkt för mig och bara skita i allt. Strunta i livet, va hemma, skit i å jobba! det är den inställningen arbetsförmedling tillsammans med försäkringskassan ger mig!

Tack så jävla mkt för erat stöd! För att ni verkligen vill att jag ska gå hemma å leva på andras pengar... Alla dom som betalar skatt för att jag ska kunna få mat!


Jag kämpar med ekonomin för att min sambo ska slippa känna att han betalar allt! Jag betalar allt jag bara kan! Jag ber mina föräldrar om pengar och grejer för att ha råd att leva! Soc vill inte hjälpa mig för att min sambo tjänar för mkt! Varför ska han betala för att jag inte har någon vidare inkomst?!