Jag har inga ord, har inga ord som säger sanningen, jag vill skriva hur jag vill känna, inte hur jag känner...

Jag vet vad jag vill, önskar och behöver. Jag vet denna gången att jag behöver inte kasta mig in i något.

Det finns tid, jag behöver stöd och närhet. Jag försöker att inte gråta. Försöker att inte känna. Måste kämpa, måste se frammåt. Att titta ner när man klättrar är inget bra. För ju högre man kommer, ju läskigare är det att se vad som varit. Vad som skulle hända om man faller ner.

Frustration och panik över allt! Jag vill så mkt, men orkar så lite.
Jag kämpar med att städa i ordning lägenheten, men det tar sån tid! Kartongerna i hallen är inte ens uppburna!

Städningen känns så viktig, är viktigt för mig att det inte är stökigt.
Varje dag tar jag något, lite eller stort allt som e borta är borta.

Det gör mig frusterad när jag inte orkar eller kan städa så noga som jag vill