Jag förstår inte vart all "oro" kommer ifrån. Känner mig inte orolig, men vakna å kan inte somna om.
Eftersom det är "lånad" energi så kommer när som helst stunden då kroppen tar tillbaka den. Då blir jag bara jätte trött, deppig å otroligt seg. Jag avskyr dom perioderna.

Jag borde vara jätte nöjd med allt städande! Men ist känner jag mig bara frustrerad. Vill få gjort mer! Orka mer, komma till skott mkt mkt tidigare. På något sätt så räknar jag inte det jag gör som att jag gjort något.
Förmodligen skulle jag kunna städa lägenheten kliniskt ren, bona golvet och ändå tycka det va stökigt xD

Jag undrar hur en "normal" person skulle uppfatta mig när jag är igång. För när jag pratar märker jag inte hur snabbt jag pratar. När jag umgås med folk så frågar dom om jag e stressad, å jag måste tänka efter vad dom menar.
Ja... Så när jag städar i rasande fart, springer fram å tillbaka genom lägenheten för att jag inte har varken ro eller ork till att ta en sak i taget, ändå hinner med att både tänka å känna saker.
Jag undrar om en "normal" person behöver ha det så. Att hur mkt man än gör så hinner man ändå alltid tänka på både jobbiga och trevliga saker. Hinner tänka så mkt på så kort tid.
Att lyssna på en "normal" konversation kan ibland vara plågsamt för det går så långsamt! Orka vänta, säg det fort så kan jag säga det jag tänker fort, så kan man få sagt lite mer av det som rör sig i huvudet.
Är ju plågsamt att behöva anstränga sig för att komma ihåg något som har med konversationen att göra.
Jag avskyr det, men händer på tok för ofta, att jag pratar i mun på folk. E både oartigt, respektlöst och irriterande för dom jag pratar med. Jag jobbar på det, försöker bli bättre, men ibland känns det nästan som att jag inte kan styra det. Jag bara måste säga saker. Ibland väldigt mkt.

Äsch, tankarna springer för fort, jag behöver sova, vila, ta det lugnt, men jag kan ju inte! Jag kan inte ta det lugnt. E kroppen stilla så är huvudet ännu mer på högvarv...

Vill stanna upp, pausa allt och bara känna att jag finns, jag har tid, jag måste inte ha och göra allt nu!
Men, blir det första ord som dyker upp i skallen. Men, men, men.... Alltid e det ett men.
Men det går inte, men jag vill, men orkar inte.
Tuff shit, lite sucks. Lev med det!

Känner mig bortskämd, så många människor som aldrig kan göra i närheten av allt. Dom som inte kan gå. Alla dom som e klara i huvudet, men har en kropp som inte fungerar.
Vad ger mig rätten av att klaga? Vem e jag till att säga det är jobbigt pga att jag gör för mkt? Så många människor som skulle säga att de avunnas mig, min energi och min vilja.

Jag hoppas dessa människorna får uppleva andra saker i livet, sånt som jag eller människor med fungerande kropp aldrig får uppleva. Positiva saker menar jag, alla negativa saker e så svårt.
Är svårt att avgöra när man haft det svårt, för är ju så många som har det värre.
I en halvtimma har jag skrivit nu, med paus för en attackerande kattunge.
Är mkt tankar i mitt huvud.